Vård, skola omsorg – på rymmen från universitetsvärlden
Linn Spross debuterade för åtta år sedan med Grundläggande studier i hoppfullhet och hopplöshet och efter att ha utkommit med debutromanen funderade hon mycket på hur hon skulle kunna bli en bättre författare.
Linn Spross är doktor i ekonomi men lämnade forskarvärlden för att arbeta inom hemtjänsten och utbilda sig till sjuksköterska. Hon började även skriva på nytt och resultatet är Vård, skola och omsorg. I romanen, som utspelar sig i Uppsala, blir huvudpersonens räddning att rymma från akademien.
Romanen har fått ett strålande mottagande och Jenny Lindh skriver så här i M-magasin: "Smart, vass, mänsklig, ömsint, Vård, skola och omsorg är en guldklimp, delvis för all bjussig kunskap, men framför allt för att Linn Spross levererar fyndiga iakttagelser om allt från mammarollen till det kapitalistiska systemet. (...) och efter svartmålande coronarapportering är det befriande att läsa en så fin och nyansrik skildring av hemtjänsten."
Om Vård, skola och omsorg
Idag har jag brutit mig loss från en värld av abstraktioner. Det som nu finns är en framtid där jag kommer att hjälpa människor. Jag vet ännu inte om de kommer att vara akut sjuka, ha cancer, vara för tidigt födda eller ha allvarliga ätstörningar. Vi får se. Men jag vet att själva syftet är att jag ska vårda, jag ska ge omsorg.
Julia är på rymmen från universitetsvärlden och dess plågoandar. Hon har hivat ut sin doktorstitel genom fönstret och i stället funnit en trygg hamn dels i studierna till sjuksköterska, dels inom hemtjänsten, även om där lurar faror i form av smittsamma virus och arbetsuppgifter bågnande av ansvar. Hennes uppdrag blir att försöka mota döden i grind, få brukarna att klara av att leva lite till. Hemma finns dessutom hennes barn. Detta underverk som fick födas, trots allt.
Vård, skola och omsorg är en självhjälpsbok för sorgsna akademiker, vilsna vårdarbetare, nyblivna mammor eller vem som helst.
Sagt om boken
"Spross vill mer än att enbart göra en politisk poäng av en underfinansierad vanvårdsapparat – hon söker i sin gestaltning förmedla inget mindre än vårdandets själva väsen, det vackra och värdiga i att samhället ser till att också ensamma människor har någon som smörjer in deras fötter. Och hon lyckas. Vackra är faktiskt också de delar av romanen som beskriver uppbrottet från universitetsvärlden, trots att de verkligen osar av bitterhet och cynism. Det saknas visserligen inte politisk ilska i Julias berättelse, men fokus ligger hela tiden på det sköra samspelet mellan vårdare och vårdtagare, samhälle och individ. Det är intressant, vackert, bitvis sorgligt – och djupt berörande." /Amanda Svensson, Expressen
"... en pricksäker, lite kåserande prosa som blandar vardagens trivialiteter med de stora existentiella frågorna. (...) Det är kort sagt välskriven feelgood: en krönikeartad prosa med existentiell krydda. (...) Spross har gjort en Ivar Lo. På något sätt har hon lyckats tappa både seminarierummen och hemtjänstlägenheterna på dess inneboende stil. På bara några sidor kastar hon läsaren mellan ett kateterbyte och en diskussion om metodologi bland doktorander, utan att hon känns som en främmande fågel på något ställe. Spross har kort sagt integritet, hon förmår att levandegöra båda miljöerna med alla dess fram- och baksidor. Det gör att jag gärna tar denna hemtjänstängel med milt leende i handen, och går genom universitetskorridorerna." /Rasmus Landström, Dagens ETC
"... sällan skådad språklig drivkraft som gör det svårt att lägga ifrån sig boken. (...) Linn Spross lyfter nämligen den privata erfarenheten till en mycket underhållande filosofisk betraktelse som mestadels genomsyras av ett befriande och klarsynt raseri." /Lina Österman, Östgöta Correspondenten
"... livligt och med stor energi och träffande formuleringar. Hon har mycket att säga om hemvården som känns angeläget. De partierna (...) skulle kunna brukas som kursbok för hemvårdare. Romanen liknar en lovsång till det arbetet." /Dan Sjögren, Norrländska Socialdemokraten
"Spross löder ändå ihop romankapitlen med den energiska, både skitarga, självironiska och självhävdande jagrösten. Julias svada kan påminna om en ståuppkomikers när hon beskriver den vaksamma och skvallriga gruppdynamiken mellan de anställda på institutionen, skoningslösheten på ett 'Högre seminarium', eller det gravida jagets hejdlösa förlossningsrädslefantasier." /Pia Bergström, Aftonbladet