En före detta polis från DDR som i åratal spionerade på Bertolt Brecht promenerar planlöst runt i Berlin tills han kommer till författarens grav och kan anförtro honom en hemlighet. På en semesterort möter en italiensk officer som i Kosovo utsatts för uranstrålning en liten flicka och lär henne konsten att spå framtiden i molnen. En man som undflyr ensamheten genom att berätta historier för sig själv blir indragen i ett skeende som han själv hittat på en sömnlös natt.
Alla personerna i den här boken tycks syssla med något slags uppgörelse med tiden. Tiden som händelser man varit med om eller är med om, som minne eller som samvete. Och det är som om sanden i deras timglas rörts upp till en storm: tiden blir flyktig och stannar upp, vänder ut och in på sig, gömmer sig, dyker upp igen och kräver bokslut. Ur det förflutna dyker gäckande vålnader upp, saker som tidigare var tydligt skilda åt liknar plötsligt varandra, vissheten imploderar, de officiella redogörelserna och de individuella ödena stämmer inte överens.
Tabucchi skriver om relationer, men hans berättelser är befriande rena från privata uppgörelser, anklagelser och påhopp. Dessa berättelser formar en fängslande och tankeväckande helhet som också är lättsam, roande och till stora delar skriven i en humoristisk ton.