”Det är helt enkelt, på så många olika plan, en helt hänförande diktsamling och en av de rikaste samlingar William-Olsson har skapat. Den lämnar hos mig en sådan djup känsla av lycka och sorg på samma gång, som en spegelbild av tusen bilder, där jag för ett ögonblick ser miraklet i att vara människa, vara kropp och därmed också förutbestämd till en frånvaro.” /Kristian Lundberg, Helsingborgs Dagblad
 
”Homullus Absconditus är grymt bra dikt om kärlek som möjlighet bortom normer och könstillhörighet, men också om den existentiella och kroppsliga vånda som den nya kärleken, trots sin frihet, alltid bär med sig.” /Aase Berg, Dagens Nyheter
 
”Magnus William-Olsson har alltid stått den stora klassiska traditionen nära (…) Sapfo har han översatt och blicken har oavvänt varit riktad utåt mot andra kulturer, förutom den grekiska, den hispanska, den arabiska, den danska. Ändå förefaller det mig som om det är först nu som alla dessa rikedomar har öppnat poeten William-Olsson, så att han kan framträda i full existentiell frihet, som ju också är förutsättningen för riktigt bra poesi.” /Göran Sommardal, Kulturnytt, Sveriges Radio
 
”Inrim förtätar textkroppen och förstärker känslan av köttslighet och närvaro i dikter som kretsar kring död och sexualitet, höfter och våld. Titelns ’dolda lilla människa’ avtäcks bit för bit (…) Så leds läsaren vidare i ett credo där bibliska allusioner aldrig saknas men däremot förvrängs, där västvärldens filosofiska sanningar omprövas och bråkas med (…) Bäst är Magnus William-Olsson när han (…) lotsar sin läsare in på religionens och filosofins område där han brottas med Hieronymus och Augustinus, funderar över Hölderlin och döden och blickar uppåt.” /Josefin Holmström, Svenska Dagbladet
 
”Om Magnus William-Olssons förra diktsamling, den Augustprisnominerade Ingersonetterna, var en vacker sorgesång är tonen en annan i nya boken. Lovsång leder fel, hyllning är för enkelt, men kanske kan ansatsen beskrivas som en genomgripande utforskning av sinnlighetens vara (…) William-Olssons poesi befinner sig ofta i samspråk med antikens, framför allt den grekiska, strömningar och stämningar (…) Men varför krångla till det? I sina bästa stunder är Magnus William-Olssons poesi klar, avklädd, redo att njutas.” /Peter Viktorsson, Norrköpings Tidningar