Thomas Tidholms nya bok har formen av en dagbok. Den antas vara skriven av diversearbetaren Hilding Kvist, en fiktiv person som sägs ha levt i Ljusnans dalgång i Hälsingland under förra halvan av 1900-talet. Hilding levde ett skiftande liv på olika mindre orter i landskapet, arbetade i skogen, på sågverk, som kontorist och på kommunförrådet. Han gifte sig med Anita, som inte var hans livs kärlek, och var en tid bonde, vilket han inte var född till. Hilding var med ett modernt ord en loser, något som han delade med en stor del av en befolkning där de flesta fick hanka sig fram bäst de kunde. Boken kan läsas som ett slags äreminne över dessa människor som aldrig fick veta att man skulle satsa på sig själv, men på sitt eget vis ändå gjorde det. De förtjänar en egen kulturhistoria. Det mest intressanta med Hilding Kvists efterlämnade dagbok är kanske hur han ganska exakt undviker att tala om det som plågar honom. Läsaren får mestadels själv dra sina slutsatser. Hildings (och Tidholms) säregna språk, med dess hisnande undertext, berättar om en motsträvig människas allt annat än glamorösa liv på jorden, och i sista hand om livets egen storslagna tragikomik.