"Jenny Tunedals femte diktverk, Rosor  skador, är också hennes bästa. Det turnerar kärlek och fångenskap,  rosor och törnen, längtan och förlust. Inte minst uppehåller sig verket kring det främlingskap som är människans i allmänhet och den demensdrabbades och hennes närmastes i synnerhet. (...) Framför allt visar Jenny Tunedal (född 1973) tillräckligt ofta det som är existensens väsen, här med ett eko från Beckett: 'Det går inte att säga stanna när någon redan börjat gå ... '." Jan Karlsson, Borås Tidning, Kristianstadsbladet, Trelleborgs Allehanda, Smålandsposten

"Av detta stoff har Tunedal lyckats skapa både skrämmande och skimrande dikter, ofta rytmiska, ofta vackra och hemlighetsfulla. (...) Jenny Tunedal har visat med sin unika diktsamling att de dementas språk äger ett värde och kan förvandlas till särpräglad och skön dikt. (...) Jenny Tunedal har med sina dikter visat att de demenssjuka förvisso har en själ. Det är ett enastående resultat för en poet." Norrbottens-Kuriren

"Rosor, skador, handlar till exempel om mödrar och döttrar, om förlorad kärlek, alzheimer, en mor som har alzheimer, om minnets svekfullhet, även hos oss som inte lider av alzheimer, den handlar ganska lite om rosor. Ibland kan sammanhanget verka en smula dunkelt, men så plötsligt blir allt glasklart, så här:Jag ville bara vara vidöppen och livrädd. Pioner före döden." Kulturnytt Sveriges Radio

"Jenny Tunedals Rosor skador är rysligt bra - idérik, komplex, bokstavligt talat sanslös, vansinnig och outsägligt sorglig. Det rör sig om allra högsta existentiella insats från Tunedals sida, skriver Ulf Karl Olov Nilsson." Svenska Dagbladet

"Tunedal skriver om sin mamma, "den f.d. härskaren", och jag känner igen den vrede, vanmakt och förtvivlan som virvlar i en när älskad människa inte längre står att känna igen." Expressen

"Rosor skador är en hård bok, en bok som träffar likt en slägga och som aldrig ger läsaren något hopp. Här finns ingen förlösning, inget ljus som man kan trösta sig med. 'Det finns ingen lindring i att inte tänka', som det står i en av bokens sista dikter. Men det är en bok som känns rätt, som sätter ord på ett närmast outhärdligt tillstånd. Den stannar länge kvar i kroppen." Aftonbladet

"Med Rosor skador har Jenny Tunedal tagit sin diktning till den nivå, där den verkligt betydande dikten finns. Starkt och oförglömligt diktar hon om vad det innebär att vara människa, också i sönderfallets tid, också nära slutet, men hela tiden mycket nära poesins innersta kärna." Helsingborgs Dagblad

"När jag lägger ifrån mig Rosor skador efter att plöjt igenom den i ett enda andetag är jag alldeles urvattnad, alla poetiska uttömningar har gjort mig totalt hänförd. (...) detta är det mest omtumlande jag läst på länge." Arbetarbladet

"Med sin fjärde diktbok åstadkommer Tunedal ett genombrott. Det är bara en handfull svenska diktsamlingar på senare år som har varit så bra att de har vidgat min värld. Böcker som sätter oförglömliga avtryck: Athena Farrokhzads Vitsvit, Ida Börjels Ma och Åsa Maria Krafts Randfenomen.  Rosor skador är precis lika bra som dessa, och ur dess oerhört tunga innehåll hämtar jag det slags tröst och hopp som gör livet lite lättare att uthärda. " Björn Kohlström, Jönköpings-Posten
 

"Som ett mor- och dotterdrama, som utspelar sig när allt är för sent når boken långt in under revbenen. (...) Sjukdomen blir hela världen. Tunedal skildrar den inifrån med en lyhördhet för dess lagar och språk som gör boken – hennes femte – till en av hennes absolut bästa. (...) Där är mamman, mitt i sin storm av förvirring och kärlekshunger. Och där är dottern, som står kvar jämte ett rop på kärlek, som är för stort för att någonsin kunna besvaras. Och där i ligger kärleken: i detta att stå kvar mitt i den största av omöjligheter." Malin Lindroth, Göteborgs-Posten

 "Varje formulering, val och placering av ord är exakt. Nej, inte vackert och skönt, de är inte orden, för det är det osköna livet som också drabbar läsaren. En sådan rad: 'Han hade aldrig sett en kvinna glömma sitt eget namn medan hon skrev det.' Augustnominering?" Bengt Eriksson, Ystads Allehanda

"Årets vackraste bok har kanske redan anlänt. Jenny Tunedals femte, efterlängtade, diktsamling kretsar kring kärlek och demens. Kring glömska, språk och språklöshet. Kring kungar och doktorer, kring mödrar och döttrars elektriska band." Nöjesguiden

"Rosor skador har blivit hyllad som en existentiell diktsamling om demens. Men det är inte bara en diktsvit om sjukdom, utan också en djupt feministisk poetik som synliggör kroppar och de som arbetar med att ta hand om dem. (...) Men framförallt är Rosor skador en kärleksdikt. En kärleksdikt som för mig gör poesin levande igen. När jag läser boken känns språket djupt materiellt, ”på riktigt”. Jag blir så medveten och livrädd för förlusten. Jag kan inte sova. Jag måste säga till alla jag känner att jag älskar dem." Felicia Mulinari, Feministiskt Perspektiv

"Jag slungas så igenom dessa pulserande referenser, existensens komplexa gränser, rörelser och mångfald att jag tillslut totalt hängiver mig åt de figurativa förhållanden som samlingen utgör. (...) Trots allt famlande efter ljus och förvirring, är det högst självklart att detta är det mest omtumlande jag läst på länge." Magdalena Rozenberg, Arbetarbladet

"Dikterna synes söka följa med så långt in i demensprocessen det är möjligt, alltid i insikten om att en gåta, en förtvivlad osäkerhet, en ofrånkomlig gräns i kontakten finns kvar, som till slut kanske bara kärlek och ömhet kan övervinna." Ola Nordebo, Västerbottens-Kuriren

"Dikten befinner sig därför i ett ständigt nu, som pulserar av kärlek och smärta. Tunedals dikt är flödande, ett oupphörligt tal som försöker fånga minnen av vad det är att leva som just den person man var, och kanske fortfarande är. (...) Den är ett sorgearbete, men också en kärlekssång som sträcker sig bort från den enskilda relationen mellan en mor och en dotter. Rosor skador handlar lika mycket om historia och arv, om att förändras och förflyttas som om en sjuk mamma." Evelina Stenbeck, Norra Skåne