"Boardy är en författare som verkligen tror på fiktionens möjligheter, och hon blir en allt mer driven berättare, med en tonsäker, milt melankolisk prosa. Jag tycker verkligen om den här romanen, så skickligt upplagd och fint genomförd med vandringen som strukturerande form. Det är en berättelse som hela tiden befinner sig i rörelse, om än i fotgängarens stillsamma tempo, och scen fogas till scen i en brokig väv. Inte minst är det en gripande skildring av sorg och att bokstavligen gå vidare, steg för steg. Där skiljer sig epokerna inte åt, även om Elin Boardys huvudperson har halm i skorna." /Ann Lingebrandt, Sydsvenska Dagbladet

"Det är suggestivt, stilla och vackert om medmänsklighet och möten. Språket är ljuvligt, både avskalat och köttigt exakt. Dåtid läggs över nutid och historien handlar minst lika mycket om Europa idag. Om människor på flykt med hopp om att få tillhöra. Jag vågar nog gissa på en Augustprisnominering i höst." /Kerstin Serneö, Tara

"Skickligt skildrar Boardy vandringens fysiska umbäranden som en avledande manöver för ett psyke som håller på att implodera av den ofattbara förlust pestens härjningar inneburit (...) Romanens språk rör sig rytmiskt från det sakligt stillsamma till ett explosivt flöde av korta meningar med prosalyriska kvaliteter. Författaren knyter trovärdigt an till en medeltida tankevärld utan att för den skull lockas att förfrämliga sitt språk." /Cecilia Nelson, Göteborgs-Posten

"En djupt fascinerande bok – om en sörjande kvinna som blir ögonvittne till pestens härjningar." /Bodil Juggas, Arbetarbladet

"Det här är äkta, ren fiktion där författaren tar alla sina sinnen och känslor till hjälp för att krypa in i andra människor och tider (...) Dofter, ljud, brödbitarna, sångerna, halmen… allt känner vi. Det är en kroppslig roman, konkret men hemlighetsfull som en thriller." /Åsa Christoffersson, Östgöta Correspondenten

"... hon är fena på att snickra ihop en bra historia, med fin känsla både för dramaturgi och spännande infallsvinklar." /Martin Lagerholm, Borås Tidning

"Orfeus sjunger med en röst som är för ljus för en man men för mörk för en kvinna. I dödsriket söker han inte efter sin älskade. Han söker efter döden själv. Som all mänsklig strävan är även denna förgäves. Slutet av romanen bär på ett europeiskt och feministiskt hopp." /Inga-Lina Lindqvist, Aftonbladet

"Det här är en författare som har en förmåga att skapa dramatik i det outtalade, något som naturligtvis skrämmer mer än aldrig så många uppsvällda lik fulla av bölder." /Kristina Lindquist, Dagens Nyheter

"Här finns en isande melankolisk riktningslöshet, som ibland borrar sig rakt in och fyller mig med huvudpersonens tysta förtvivlan över sin mållösa flykt och kropparnas och städernas och relationernas förgänglighet. För sorgen över förstörelsen och fortsättningen är förstås inte något specifikt för digerdöden, utan ett mänskligt grundvillkor som ingen av oss kommer undan." /Lyra Koli, Svenska Dagbladet

"Det luktar lik i Europa. Men inte bara. En hel palett av dofter finns där, och Elin Boardy får dem ledigt att lätta från bokens sidor. Det luktar starkt av rökt fisk, av öl och kålstuvning, av blod och jord och fuktigt ylle. Orden lever och andas. Fulla av vitalitet är också de passningar Elin Boardy riktar mot vår egen tid. Plötsligt fogar hon in ett kort kapitel om dagens tiggare, dagens flyktingar, och man inser med lätt svindel hur korta de är, historiens avstånd. Hur fåfäng den är, illusionen om att just vi skulle leva i en tid och på en plats utan armod och lidande." /Anna Lindblom, Skånska Dagbladet

"Tiden är inte än är en mycket läsvärd, inlevelsefull och tänkeväckande roman. Jag är imponerad, inte minst av hur Elin Boardy förmår att spegla de stora och avgörande frågorna i en annan tid." /Crister Enander, Östersunds-Posten