"... möten som sätter fingret på de existentiella smärtpunkter människosläktet ständigt kämpar med; kärleken, livet och döden. (...) Ofta är det kärleken som står i centrum. Den som var himlastormande, den som dog, den som var omöjlig. (...) Per Wästberg är en av våra stora Stockholmsskildrare. (...) Man kan se Per Wästbergs samling berättelser som en utgångspunkt för att fundera över vad dessa väsentligheter är. Eller ja, ytterst – bortom ensamheten, vad är egentligen livet?" /Stefan Eklund, Svenska Dagbladet

"En samling eleganta personporträtt i novellform, huvudsakligen fiktiva, men vissa med dokumentära inslag. Lekfullheten präglar dessa skisser, som varierar från bagatellartade skapelser till mer komplexa tankegångar. (...) Persongalleriet är stort och brokigt, författarens alter ego har observatörens roll. Det är ett format och temperament som passar Wästberg utmärkt, och Klasskamraten och andra möten är nog en av de mest inspirerande böcker jag läst av honom på länge." /Annina Rabe, Tidningen Vi

"Det är med sedvanlig språklig vitalitet och flödande fantasi, stundom bitande ironi och lössläppt humor, som Wästberg tecknar porträtten (...) Det är en rik och mångfacetterad berättelsesamling, med både pregnant och fantasifullt tecknade personporträtt och miljöer, som Per Wästberg med smittande berättarglädje bjuder sina läsare på denna gång." LO Rindberg, Länstidningen Östersund

"Per Wästberg skriver som vanligt med sinnlig konkretion och uppdriven känsla för talande detaljer. Att läsa honom är som att ta del av en meningsdiger konversation, i ständig rörelse mot det träffande och det klargörande." /Christian Swalander, Borås Tidning

"Om alla dessa porträtt har något gemensamt, så är det figurernas upptagenhet, rent av besatthet av någon eller något: en förlorad kärlek, en samlare av bric-à-brac, en kvinna besatt av Bruce Chatwin. Objekten pratar, filtrerat genom Wästbergs prosa, berättaren lyssnar, endast undantagsvis sticker denne in med en replik eller reflektion. Oftast bara en harkling eller en vridning på huvudet. Vi läser alltså en rad monologer, lite som i Strindbergs enaktare Den starkare, där en av de två personerna (den starkare) lyssnar, medan den andra utbreder sig. (...) Wästberg registrerar nogsamt alla besatta figurers egenheter, ger dem en liknelsediger beskrivning ..." /Claes Wahlin, Aftonbladet

"... en sinnlig och undersökande samtalsbok av en formuleringens mästare. (...) Texten glider mellan det som förefaller dokumentärt och det som känns fiktivt, eller som egna minnen förvandlade till de andras. In i dessa ofta namnlösas berättelser fogas tydligt tecknade beskrivningar av rum, av stad, av landskap och natur. (...) Wästberg är en god, lyssnande samtalspartner annars skulle inte dessa människor breda ut sina kantstötta liv för honom. Bekännaren till exempel, som Wästberg möter i ett sommarvackert Stockholm och känt sen studietiden, talar en hel kväll om tiden med den älskade, som lämnade honom i sorg och ensamhet. I den berättelsen som i andra finns i resonemangen runt kärlekens olika yttringar tydliga ekon av texterna i det sena 60-talets trilogi där Luftburen var centrum. Samma sinnlighet, samma undersökande blick." /Monica Tunbäck-Hanson, Göteborgs-Posten