"Burénius levererar en lika delar dramatisk som psykologiskt fullfjädrad analys av en mans kamp med sig själv och en hisnande vacker betraktelse över döden, slumpen och meningslösheten. (...) Jag imponeras av Burénius förmåga att föreställa sig Ivars hela liv, flickvännen, barnet, relationen till den avlidna fadern som han aldrig lyckades komma särskilt nära och de otaliga körningarna till höger och vänster, samt de ödesdigra timmarna efter att olyckan skedde." /Sinziana Ravini, Göteborgs-Posten

"Burénius har ett välmejslat språk, fyllt av upprepningar, självmotsägelser, meningar som tycks febrigt vandra tillbaka till sig själva. I de bästa stunderna påminner det något (men bara i något!) om Thomas Bernhards (...) Det är en tight, stram, ovanligt behärskad debut (...) I stället för att intressera sig för sorgen såsom känslomässig utvikning, är det dess stumhet som ges utrymme här. Men ännu mer: språket. Språkets omöjlighet. Hur språket reducerar även den mest levande till tomma former, klyschor, döda ord." /Valerie Kyeyune Backström, Expressen

"Axel Burénius skriver fram sin berättelse på ett sätt som får den att både isa och brännas. (...) Det är en chockens monolog i ett närmast poetiskt tempo med meningar som rör sig utan intellektets analys eller filter. Orden bara kommer därför att de måste ut. Dödsängel är en tung berättelse, men Axel Burénius använder ett språk som ger ett flöde i den brutala kompakthet som uppstår när livets pressas ihop till det yttersta." /Kristin Lundell, Svenska Dagbladet

"När något helt oväntat och samtidigt livsavgörande sker, tänker jag mig att verkligheten liksom öppnas. Att det blir både mer overkligt och mycket mer verkligt. Att verkligheten liksom kommer närmare. Och det är något som Axel Burénius lyckas fånga. (...) Känslan av att vi i grund och botten ändå är så lika varann. Inte har jag väl så mycket gemensamt med en trettioåttaårig långtradarchaufför. Men under läsningen kommer jag faktiskt att stå honom så nära. (...) Det händer, som ni nu säkert redan förstår, inte särskilt mycket i den här romanen. Men jag känner mig oavbrutet intresserad av att läsa vidare." /Stig Larsson, Expressen

"... timmarna i en is­kall och obrukbar lastbil är laddade med smärta och kraft, men de växer också till någonting mer än så. När man småningom kan se ge­nom hinnan av tragik avtäcker sig en sällsam, skör skönhet." /Henrik Jansson, Hufvudstadsbladet

"Dödsängel är till form och innehåll en imponerande debut." /Anne-Charlotte Östman, LitteraturMagazinet

"Dödsängel är en mycket läsvärd bok av en stilsäker debutant: Axel Burénius (f. 1989). Den rymmer många insiktsfulla tankar om människan och vad som utgör ett liv, och perspektivet är väldigt lyckat, där den ofrivillige och oskyldige förövaren, och hans kamp mot sin ångest, står i fokus." /Dan Brundin, BTJ-häftet