”Han gräver hål efter hål i samma berättelse i väntan på att det som döljer sig under ska sippra fram. Varje gång kommer han lite djupare. (...) Plötsligt sitter han på en isbjörnsfäll och dricker champagne – motsvarande mammans månadslön – och inser att han nått dit han strävat. Ändå känner han sig tom och eländig. Han har visserligen räddats undan fabriken, spriten och våldet. Men liksom Eliza [i George Bernard Shaws Pygmalion] gråter när hon blivit en fin dam fäller Édouard tårar över att han berövats förmågan att vara i nuet. Hans tidigare liv värker som en fantomsmärta. Detta avsnitt är något av det starkaste som Louis har skrivit. (...) en väsentlig pusselbit i Louis författarskap. Det är hans mest sammanhängande bok, med flest karaktärer och aldrig har han riktat ett så kliniskt lysrörsljus mot det som går förlorat under klassresan. Att Marianne Tufvesson nu överfört den till en på samma gång eterisk och kroppslig svenska är en viktig gärning.” /Rasmus Landström, Aftonbladet

”Hans prosa är analytisk och vacker, men framförallt förmår den kombinera berättandet med en självreflekterande skärpa som är lika precis i de förmögna delarna av Paris som på den nordfranska landsbygden. (...) Louis skildrar en livslång kamp för att bli älskad och sedd av en värld som inte velat göra det – efter erfarenheter och erkännande som från början nekats en sådan som han.” /Måns Wadensjö, Svenska Dagbladet

”Det är en glödande skildring av den förtätade verklighet som gymnasietiden kan vara (...) Det här är en sorts efter-skildring, om den tomhet som kan uppstå när ett mål man kämpat hårt för har nåtts. (...) Den som startat sitt liv som klassresenär och av nödvändighet tvingats bli en streber, kommer den någonsin att kunna känna sig lika bekväm och självklar som den som föddes på 'rätt' plats från början? Antagligen inte, eftersom längtan efter revansch sitter djupt och är komplex. (...) när han på sitt direkta språk berättar om tiden med sin vän Elena, bländar han med en intensitet som få andra samtida författare har.” /Julia Svensson, Sydsvenskan

”Det är absolut en gripande och omstörtande historia. (...) Jag är också full av beundran inför klassresan där ingenting lämnas åt slumpen. (...) Det är rakt berättat och precis som förebilden Annie Ernaux plockar han in fotografier i boken för att bättre försöka förstå sin egen förflyttning i samhället.” /Cecilia Blomberg, Kulturnytt i P1, Sveriges Radio

”Édouard Louis har skrivit en av årets bästa böcker.” /Nina Morby, Göteborgs-Posten

”... en insiktsfull analys av Louis resa mot framgång och till de borgerliga finrummen. Den essäiska prosan följer hans besatthet av att lyckas till varje pris, det är tydligt att det för Louis är en fråga om liv eller död. (...) en modig uppgörelse med Louis egna osmickrande sidor. (...) en uppvisning i Louis brutala uppriktighet och spjutspetsiga samhällskritik. Ett nytt mästerverk från en författare som redan har förvandlat sitt eget liv till ett konstverk.” /Kristoffer Viita, Dagens ETC

”Édouard Louis böcker handlar alla om att förändras för att få vara den man är. Om sorgen och lyckan i färden bort från sin egen historia. Kompromisslöst självutlämnande, språket smärtsamt rakt på (alltid i Marianne Tufvessons utmärkta översättning). (...) Stjärnskottet berättar sitt eget och föräldrarnas öde och tvingar oss att inte blunda för vår tids klassamhälle. Sin generations Annie Ernaux, menar många. (...) Jag läser boken i ett enda sträck, djupt fascinerad.” /Henric Tiselius, Kristianstadsbladet

”Det är inte lätt att förändra sig, men med berättande begåvning och frenesi skildrar fransmannen Édouard Louis hur han genomförde sin metamorfos. (...) Om dessa irrfärder berättar Louis med ett språk som emellanåt är maniskt och malande, men samtidigt känns fängslande, ärligt och utan reservationer.” /Hans Olov Ohlson, Norrländska Socialdemokraten

”Édouard Louis riktar i sitt skrivande en skoningslös blick mot sin omgivning, men allra mest utan pardon är han mot sig själv. Han hymlar inte med de mer osympatiska sidorna av klassresan (...) Louis använder sig av det kulturella som en stege för att klättra på, men jag tror verkligen på författaren när han samtidigt skriver att en äkta kärlek till – i hans fall – litteraturen kan komma senare. Det han först identifierade var dock en värld som han själv ville tillhöra.” /Kristian Ekenberg, Gefle Dagblad

”Louis skriver vackert och hämningslöst, om klasstillhörighet, ilska och desperation (...) Han räds inte tunga ämnen, och går med Att förändras: en metod från klarhet till klarhet. Det är självbiografiskt och det är trevande. Händelser kontextualiseras, och motiv ifrågasätts när ett bräckligt porträtt tecknas. Huvudpersonens ärliga famlande efter ett jag att vilja vara, resonerar med författarens uppriktiga sökande efter sin röst.” /Martin Dahlén, BTJ-häftet

”För samtidigt som Édouard Louis berättar om sin egen förvandling behåller han hela tiden fokus på den förändring han siktar på att åstadkomma: han vill förändra litteraturen, vad litteratur kan uttrycka och hur det kan göras. Varken mer eller mindre. (...) En bok vars skymningslika skönhet inte upphör att förvåna med tanke på att författaren bara är 29 år.” /Le Monde

”Den här bokens styrka (...) är dess desperata vitalitet...” /Publik'Art

”Changer : métode är den fängslande och omskakande berättelsen om konsten att förändras, byta namn, kropp, dialekt, allt – för att skaffa sig ett annat liv, fly fattigdom men också våld och utanförskap.” /Les Inrockuptibles