"Aalto låter inte läsaren luras, lugnas, hon lämnar oss med en magspark i stället för samförståndets lugnande ord: det är ingen fara. Här är fara. Här finns ingen försoning. Och så länge bror fortsätter vara död finns ingen sådan, det finns bara detta hysteriska, omöjliga: hur kan en bror dö? (...) hon har skrivit något verkligt betydelsefullt." /Valerie Kyeyune Backström, Expressen

"Det finns en angelägenhet att kapsla in hela den dyrbara, viktiga personen som nu inte finns mer. (...) så fort läsaren väljer att ge efter för det kärnfulla, angelägna, korta, tar det en rasande fart. För det är just det enkla och koncisa som gör "När bror dör" till en sådan briljant debut. Bilderna lyser som granatäppelkärnor i en mörk, tom värld. (...) Det vackra och det fula lyckas båda ta så stor plats att jag lämnas med lika delar äckel inför systemet, och längtan efter att en dag kunna känna smaken av jordgubbar, trots sorgen. (...) Man kan inte skriva på ett sådant sant och lysande sätt om en så utsatt människa utan att älska den personen." /Nioosha Shams, Aftonbladet

"Det är välskriven och välformulerad men också välbehövd. Samt vred. (...) Emilia Aalto gestaltar vårdens grova tillkortakommanden, anhörigas vanmakt och dåliga samveten samt den tunga sorgen med ett rakt språk som inte väjer undan. En lyrikliknande form gör varje mening tydlig, varje ord betydelsebärande. Det är skickligt och stramt. Det här är en bok som borde ingå i varje vårdutbildning och finnas på alla vårdinrättningar. Samt socialkontor. Det är en tung bok, och viktig. Ändå är det gestaltningen av broderns kärlek till systern och systerns kärlek till brodern som jag bär med mig." /Maria Ehrenberg, Kristianstadsbladet

"När är det för sent för en människa? Hur ska vården kunna hjälpa? Speciellt med När bror dör är att den faktiskt rymmer ett svar på dessa spörsmål, genom den kärleksfulla blick som genomgående är riktad mot brodern. (...) Den verklighet När bror dör beskriver är hemsk. Dessvärre är den också helt igenkännlig." /Mikaela Blomqvist, Göteborgs-Posten

"När bror dör är en allvarsam bok om viljan att hålla kvar ett älskat syskons liv genom att skriva det. (...) Klarsynt skildrar Aalto en på förhand utdömd krigare i all sin skörhet och komplexitet. Porträttet av brodern är allt annat än förskönande. Ändå är kärleken till honom nästan lika okuvlig som döden själv." /Athena Farrokhzad, Dagens Nyheter

"... ett brännande vittnesmål om en familj och en älskad storebror." /Åsa V Karlsson, Offensiv

"Jag börjar läsa, jag sugs in, det gör ont, jag slutar andas, kroppen spänns, till slut vågar jag inte låta ögonen fastna för länge på orden, blicken flyr över sidorna, jag ser ändå vad det står, men jag försöker hindra orden från att sjunka in, kan inte stanna i smärtan." /Anna Fredriksson, SocialPolitik

"Boken är en poetisk uppställd berättelse där balansen mellan syskonen visserligen förskjuts vad gäller praktiska behov men syskonskapet är intakt. (...) Raderna är korta och summariska som brorsans avklippta liv, men de vibrerar av både känslor och koncisa fakta. (...) texten strömmar fram och behöver verkligen sin luft och andetag mellan verserna. (...) För en tragedi som denna tillhör ju också en del av livet, Miska är inte bara en i den stora statistiken utan en tröttsam och rolig och förtvivlad - och älskad - person som det står i annonserna efteråt. Boken om Miska är en kärleksberättelse; trots beskrivningarna av socialtjänsten som svek många gånger, av vården, 'systemet som Gud glömde', och av livet och Miska självt är det ingen faktabok, utan en tidigt stor lillasysters verklighet. Verkligen på tiden att hon får berätta om den." /Josephine Askegård, Arbetaren