Marianne Berglund
Jag växte upp i sextiotalets Varberg, var ett snällt och tyst barn som aldrig riktigt trivdes med att gå i skolan. Tog mig ändå genom gymnasiet där jag gick in för de ämnen som roade mig - matematik och fysik - hade streck i gymnastik och fick det närapå också i svenska då jag tyckte att det var sövande tråkigt att tolka dikter på vers. Ville sedan helst av allt studera teoretisk fysik, men betygen räckte inte. Mitt första arbete efter skolan var på sjukhuslaboratoriet, där jag stack folk i fingret och droppade blodprover i maskiner.
Tröttnade på detta mitt hittills enda fasta arbete efter några månader och sa upp mig. Tågluffade. Flackade mellan diverse tillfälliga arbeten. Flyttade till Göteborg och började på Fysikerlinjen, där det visade sig att utelivet var betydligt roligare än matriserna, som jag aldrig orkade förstå; jag hade ju helst med en gång velat studera kvarkar och svarta hål. Började istället läsa engelska, kom av en slump in på Lärarhögskolan, där jag studerade litteraturvetenskap och nordiska språk, som var givande, till skillnad från pedagogik och praktik som var mördande, vilket gjorde att jag hoppade av under det fjärde och sista året.
I slutet av åttiotalet skrev jag romanen Grusvägsmilen och kom samtidigt in på Bibliotekshögskolan i Borås. Blev bibliotekarie, har därefter sporadiskt och i korta sommarperioder suttit i informationsdisk på stadsbiblioteket samt vid datorskärm på universitetsbiblioteket för att katalogisera böcker. Flydde även från detta arbete för att livnära mig så gott det gick som frilansande recensent av skönlitteratur för några dagstidningar.
Efter en längre sammanhängande tid i Göteborg flyttade jag mellan olika städer och lägenheter, hamnade slutligen i Halmstad. Sökte till författarutbildningen Litterär gestaltning vid universitetet i Göteborg och antogs. Min vana trogen hoppade jag av också denna, eftersom kursen gav mig skrivkramp. Jag föredrar att skriva i skymundan till dess att texten står någorlunda på egna ben. Först då vill jag lämna ut den.
Fortsatte att skriva bokrecensioner, blev gravid och flyttade till Ystad, där jag bodde i lite mer än sex år. Hösten 2003 blev det dags för en ny flytt, den här gången till Lidköping, där jag nu bor med man och barn, så nära Vänerns strandkant att jag kan höra vågorna klucka om nätterna.
Numera har jag tyckt mig finna en viss stadga, med vardagsrutiner som matlagning och skola. Det går inte längre att fly från sådant som måste göras. I personalbesparingstider som dessa har jag dock ännu lyckats undvika att få jobb på något bibliotek. För några år sedan tog jag mig därför tid och frihet att skriva en andra roman, kanske också det en sorts flykt.
Den förlista blev tämligen olik min debutbok Grusvägsmilen, naturligt nog då drygt tio år skiljer dem åt. På samma sätt som den första speglade mitt dåvarande identitetssökande känns det som om denna mer berättande roman nog är en produkt av ett inrutat "familjeliv".
Att det blev en kriminalroman har jag bland annat barnafödande och amning att tacka för. Det var under den första mammalediga spädbarnstiden som jag började läsa deckare; en spännande röd tråd var det enda som kunde hålla ögonen uppe på en nybliven mor med sömnbrist. Jag upptäckte då att en deckare inte nödvändigtvis behövde komma från snurrhyllan i kiosken och på omslaget uppvisa pistolförsedda, muskulösa agenter. Nej, en deckare kan även vara en helt vanlig roman, med en icke-bantande, muskel-lös kvinna som huvudperson, och därtill, kanske främst, något som jag tyckte var så oerhört roligt att skriva att det nu har blivit en till.