Annelie Edvardsson

Den svenska fornminneslagen från 1942 innebär i praktiken att man tar tillvara allt benmaterial som påträffas i samband med arkeologiska grävningsföretag. Benmaterialet lagras i magasin för en framtida bearbetning. De största bensamlingarna finns på Statens Historiska museum i Stockholm där cirka 150 ton ben förvaras. I Lunds Historiska museum förvaras cirka 15 ton. 
   Så slutar min diktsamling Den bensamlande människan. Jag hade redan bestämt titeln när jag hittade uppgiften i en bok om osteologi – läran om skelettet. Det är meningen att vi ska ställa frågor och få svar. Och någon måste gräva upp det som andra redan förut grävt ned. 
   Jag vet inte hur det började, kanske redan som barn med händerna i jorden, runt stenar och potatis. Katter stoppade jag i papplådor, andra smådjur kunde man gräva ned direkt i hålan – djupt, för att inga andra djur skulle kunna gräva upp dem.
   Om jag står vänd mot söder slår vinden ofta emot mig med en doft av vatten. Jag kan tydligt se det och skogen runt omkring. Det är de stora fåglarnas väderstreck, de små håller till norr om huset där trädgården övergår i lövskog, och strax där bakom tar nästa vatten vid och omges av ännu en skog. Så fortsätter Småland i all oändlighet med Västra Götaland strykande utmed husets västra sida, sedan havet. 
   Kvarnstenarna här i kvarnen har tystnat. Men vattnet genom turbinerna dånar, nu med en mer modern teknik än på 1920-talet och med helt andra riktlinjer för hur elproduktion ska bedrivas. Maken kan allt om kraftstationer och hur man renoverar ett hus. Jag kan mer om platsen och människorna, hur jag har förflyttat mig hit, bara en liten bit över vattnet norr om huset. Där högre upp ligger gården jag växte upp på i byn Våthult. Mamma och pappa, två äldre syskon och ett yngre. Mormor och morfar bodde i grannhuset. 
   Nu bor jag i mjölnarens hus med katter som kommer och går. Dottern har flyttat hemifrån, sonen förbannar mörkret och avståndet till asfalten. Naturen har en helt annan dragningskraft, den lockar människan att odla och bygga.
   Vår fiskodling ligger söder om huset hos de stora fåglarna. Jag har alltid pratat med djur i fångenskap, när jag kommer med mat, eller bara för att förvissa mig om att allt är som det ska. Regnbågslax. Snart ska de återfå sin frihet i någon sportfiskeklubbanläggning.
   Öster om huset klättrar vägen brant uppåt mot Gislaved, förbi kyrkan från 1100-talet och rakt in emot det mångkulturella bostadsområdet från 60-talets miljonprojekt. Före detta Gislaveds däckfabrik tonar upp sig i horisonten där vägen svänger av ned mot centrum genom villakvarteren. Då var fabriken en stor arbetsplatsmagnet och mina klasskamrater kom från Jugoslavien, Grekland och Danmark. Mina barn har en helt annan erfarenhet av världen. Jag jobbade här i Gislaved som dekoratör på Domusvaruhuset. 80-talet gnistrade och glimmade medan KF var det fulaste som fanns och måste maskeras med glitter och guld.
   Dekorationen övergick på 90-talet till textilformgivning och mina tapetmönster trycktes på Boråstapeter. Jag klädde väggarna här i mjölnarens hus med en längtan att bli designer på riktig. ”Litterära talanger”, sa kursledaren i kommunikation vid Högskolan i Jönköping. Så nu skriver jag istället.