Johannes Anyuru

"Rita upp något slags karta: jag går ut på balkongen, det är natt, där nere ser jag basketplanen där vi brukade lira hela somrarna, nu snöar det lätt, lätt, det är december, långt borta mellan två hus glider en cyklist förbi, nästan overkligt stilla. Varför skriver jag? Jag vet inte, kanske för att ta tillbaka något, en känsla av existens, en känsla av att allt trots allt kommer att bli okej till slut, att vi faktiskt var efterlängtade... något. För att bli. Alltså: rita upp något slags karta, över tillvaron, lämna ett fett jävla märke i världen: vi var här!

"Vi var här"? Ja, ibland när jag skriver blir jag till detta "vi", ett brus av röster i huvudet, pluralis my people, whatever: när jag skrev Det är bara gudarna som är nya var detta "vi" alla de människor jag såg, eller tyckte mig se, försvinna "in på barer eller in på kåken". Och i diktsamlingen blir detta "vi" åter till en enda person, en person som rymmer både mig själv och alla de försvunna: Akilles. Varför just han? Kanske är det så här enkelt: därför att Akilles var arg och jag också, då: "Vreden, gudinna, besjung som brann i min nigger Akilles etc." Och det är så skönt att skriva, till slut, jag tycker det är så roligt hur språket låter och blixtrar när Homeros sätter på sig hörlurar och lyssnar på Latin Kings! Och allt tillhör mig och allt får jag sampla och scratcha in och jag kan inte säga något mer om den saken.

Jag ska säga det här också: jag bor på Hisingen i Göteborg men jag har också bott i Borås, Växjö och Norrköping. Jag är född 1979, jag har en lillebror som är duktig på att spela fotboll, min farsa kommer från Uganda, jag hoppas att det jag skriver kan förändra något, jag tror att poesin är inte värdighet men i alla fall en bön om värdighet. Något, som sagt. Låt mig vara nu, jag ska röka en cigarett och kolla på himlen istället, softa och tänka ut nån ny fet shit."