Kerstin Trygg

Bor: I Stockholm
Född: 1962
Aktuell med debutromanen Ranveig den havsdjärva (1999)
   
Om sig själv i Svensk Bokhandel:
   
Förfärande härlighet
   
"Det var vid den tiden då jag fyllde 33. En kritisk ålder: Jesus dog på korset, Dante vandrade i Inferno, Birgitta fick sin stora uppenbarelse. Och jag genomgick en existentiell kris. "Jag" fladdrade rotlös i den begynnande medelålderns kyliga vind, "jag" var en uppäten glass, ett intet. Min själ var inte det vidsträckta hav jag inbillat mig, den var en vattenpöl. Livet var inte en oändlig stjärnduschad rymd, det var .. tja? Jag önskade inte längre någonting, jo, möjligen att fä uppleva något jag inte ens kunde föreställa mig. En överraskning! Magi! Här fanns nu Gud, i besittning av ett oändligt arkiv av jublande katastrofer, förfärande och grällt färgade lyckostjärnor, små bitterljuva smällkarameller gjorda för att brisera i min mun. Att mina upplevelser skulle vara avhängiga min egen begränsade fantasi var en oerhört beklämmande tanke.
   
Hade jag inte sett allt och gjort allt jag någonsin velat? Hade jag inte simmat i nattliga hav med marelden sprutande runt armarna, hade jag inte seglat genom luften i fritt fall med tarmarna kokande av pur skräck? Hade jag inte dansat under mandelträd med dammet som rött moln runt mina bara fötter, hade jag inte campat på randen av en sovande vulkan, stått i strålkastarljuset och spelat teaaaaater, hade jag inte jagat kärleken i Paris och Åmål, Malaga och Västerås, fåfängt naturligtvis och ödesdigert för mitt uppsvällda ego, men ändå väldigt... intressant. Hade jag inte gjort vykort, avlusat höns, byggt utställningar, pixlat langare och varit dockmakare? Jo, det hade jag och vad var det värt? Ingenting, jag var bara en tvångsmässig konsument av tvivelaktiga upplevelser. Vad hade jag åstadkommit av kärlek, skönhet, glädje och bestående värde? Hade jag arbetat, älskat, varit ståndaktig, god och trofast eller ens börjat pensionsspara? Nej.
   
Jag grät inte. Denna intighet rymde inte så mycket som en enda liten snörvling Jag låg på min säng och glodde ut genom fönstret i några hundra år. Där stod ett träd, en lönn med violetta grenar. Molnskuggorna drev fram och åter över mitt dammiga golv, sommaren gick, löven föll, snön föll och smälte, det ångade ur jorden. Snöskatorna flög ut och in mellan lönnens grenar, de byggde bo med all den glädje och målmedvetenhet jag så bittert saknade.
   
Då grät jag.
   
…för det var ju ändå så att jag önskade något, ville något: jag ville lägga mig nära några gamla, halvt utsuddade tecken från en annan tid och försöka tyda dem, jag ville röra mig i något icke färdigformat, näras av det förflutna, precis som rådjuren äter och lever av blommorna på de dödas gravar. Jag ville se med dubbel blick och tala med kluven tunga, förena det skira med det mycket handfasta, klä och smycka till fest fastän vardagens falukorv gnydde i sin spilta. "Jag måste skriva", tänkte jag. Det hade jag i och för sig tänkt hela tiden, men först var världen så färgrik och lockande att jag inte hade tid, sedan blev den så grå att jag tappade lusten. Jag släpade mig fram till skrivmaskinen. "Jag måste gå tillbaka", tänkte jag," ända till urtiden" Det blev 800-talet, det blev en saga. Jag ville hålla mig i sagans ledstång , nej, jag ville åka rutschkana nedför den! Tjoho! med kjolen fladdrande upp och blottande mina orakade litterära smalben. Men dom är vackra mina ben, starka och stadiga, spark-i-häcken-ben, tripptripptripp och går-med-långa-kliv."
   
Kerstin Trygg i Svensk Bokhandel 1999