Anna Normelli

I mitt arbete som kulturreporter på TV4 Nyheterna får jag träffa och intervjua några av världens mest intressanta personer. Det är fantastiskt att få sitta öga mot öga med Clint Eastwood, Astrid Lindgren, Pavarotti med flera - och att dessutom få fråga dem vad som helst!
   
Men de största, mest magiska ögonblicken uppstår faktiskt i möten med vanliga människor, i vardaglig miljö. När ett samtal plötsligt tar en ny riktning, något oväntat sägs, en hemlighet anas, en känsla får ord.
   
Just denna "vardagsmagi" upplevde jag ofta i mina möten med människor som jag intervjuade i arbetet med min och Olle Bergmans bok om missfall: "Den lilla sorgen". Jag träffade kvinnor som uttryckte känslor de aldrig satt ord på förut, kvinnor vars sorg hållits inkapslad länge. Men också kvinnor som pratat och pratat om sina missfall i massor av sammanhang, som gärna ville hjälpa andra men också sig själva genom att berätta om sina erfarenheter.
   
Ofta grät vi tillsammans. Min egen sorg över ett missfall för fem år sedan fick vingar och förenades med andra kvinnors sorg. Men det skedde i mellanrummen, i stunder som inte så ofta kommer fram i texterna jag sen skrev. Kanske för att berättelserna i sig var så känslomättade.
   
För mig är det mänskliga mötet det som gör journalistiken intressant. Och boken "Den lilla sorgen" är det mest intressanta journalistiska arbete jag gjort, just för att jag fick möta alla dessa modiga, starka människor och höra deras berättelser.
   
Ett kort litet CV:
   
1984-1989: Jobbade som fotomodell, mest i New York men också i Hamburg, Paris och Sydney.
   
1989-1991: Studerade vid Journalisthögskolan i Stockholm. Under tiden arbetade jag även som reportagereporter för Kvällsposten.
   
1991: Började på TV4 Nyheterna som allmänreporter och konverterade sakta men säkert till kulturjournalistiken.
   
Familj: Bor på Lidingö utanför Stockholm med man och två barn. Där ägnar jag min fritid åt att odla blommor som jag aldrig lär mig namnen på och hindra mördarsniglar, maskrosor och vilda småbarn från att sabotera min dröm om den vackra, engelska trädgården. Kanske en dag, när jag blir pensionär... Det är bara 30 år kvar.