Eva Sohlman
Eva Sohlman är född 1972 och bor i Stockholm. Hon är journalist och arbetade för Reuters nyhetsbyrå i London och Stockholm under 1998-2003. Där täckte hon ett brett spektrum av frågor såsom energi, miljö, politik och kultur och publicerades i bland annat The New York Times, The Washington Post, CNN och den Londonbaserade Al Hayat., en av arabvärldens ledande dagstidningar. Dessförinnan arbetade hon på websiten AlertNet, som är Reuters Foundations London-baserade nyhetsforum för humanitära hjälporganisationer. På senare år har hon skrivit för The Economist och Science Magazine och arbetat på Dagens Ekos redaktion. Idag arbetar hon som redaktör på utrikesmagasinet ´"Världen i fokus" på TV8.
"Folk frågar ofta hur det kommer sig att jag skrivit om Jemen. 'Varför Jemen?' Redan som liten fascinerades jag av bilderna av Jemens skyskrapor i lera och de pepparkaksliknande husen i huvudstaden Sana. 'Arabia felix' - Det lyckliga Arabien - landet av mjölk, honung och rökelse där drottningen av Saba en gång sägs ha regerat över karavanleden, och som enligt legenden är vaggan för världens arabfolk.
Mina drömmar slogs dock snart i kras. En våg av kidnappningar sköljde över det redan så krigsdrabbade landet. Idag är Jemen kanske mest känt som 'de tre K:nas land' (kidnappningar, kalasjnikovs och khat) vars regering har begränsad kontroll över det starka stamsamhället och de ständigt uppblossande klanfejderna. Det är också där Usama bin Ladens rötter finns och hans terrornätverk al-Qaida har ett starkt fäste.
Men så en dag hösten 2003 blev jag oväntat inbjuden att resa dit. Mitt i en tid präglad av rädslan för islamistisk terrorism och ett alltmer vidgande gap mellan väst och den muslimska världen. För mig som journalist var det oemoståndligt. Jemen har på grund av sin svaga ställning inte haft mycket att sätta emot de politiska strömningar som det kalla kriget medförde. I Sydjemen, den enda arabiska marxistiska stat som någonsin existerat, slog kommunismen ut i full blom. Som en följd och en motreaktion mot denna gror idag fundamentalistisk och militant islam i Jemen. Jag ville undersöka Jemens kontroversiella samarbete med USA i dess krig mot terrorismen och landets egna initiativ i denna kamp - 'Dialogprocessen'. Dessutom ville jag besöka bin Ladins familj för att utforska om deras släkthistoria kunde ruva på ledtrådar till Usama bin Ladins öde.
Under mina resor hade jag turen att lära känna landets kultur och människor: allt från presidenten, de mäktigaste shejkerna, religiösa ledare och bin Ladin-anhängare, fångarna inne på Sanas kvinnofängelse, till självaste bin Ladin-klanen.
'Men vad är det som gör att du åker tillbaka? Vad är det du tycker om med Jemen?' är andra frågor som ställs. Landet är mycket vackert och kulturen och politiken är förvisso fascinerande, men det är främst människorna. Det kan hända att majoriteten inte är utbildad men många jemeniter besitter en ovanlig vishet och en kvick humor. De driver gärna med en på ett kärvänligt vis. Med ögonen hos den som kan gatans kod granskar de en på ett välkomnande men pragmatiskt vis, och citerar gärna gamla ordspråk för att illustrera en fråga. Följande anekdot beskriver detta på ett träffande sätt: 'Det var en gång en man som kom gående längs en väg där en gammal man satt och sov. Vandraren väckte honom och frågade hur lång tid det skulle ta honom att gå till närmaste stad. Gamlingen svarade inte. Vandraren frågade på nytt. Efter tredje gången gav han upp och började gå. Tre dagar! ropade gamlingen efter honom. Men varför svarade du inte tidigare? undrade vandraren. Jag kunde inte svara innan jag såg hur snabbt du gick.'"
Eva Sohlman