Jan Svante Vanbart

Jag skulle egentligen vara på väg tillbaka från Eldslandet efter nio års resande med fredskaravanen. Karavanen startade i Mexiko, fortsatte genom Centralamerika och slutade vid Sydamerikas spets. Detta var målet. Nu kom jag aldrig dit. Jag reste 45km med fredskaravanen. En resa från vår ekoby Huehuecoyotl i Tepoztlan till en däckfirma i Cuernavaca och tillbaka. Det var allt.
   Samma dag som vi skulle iväg, den 18 juli 1996, kom min kärleksgudinna från Cozumel tillbaka efter det att vårt förhållande rasat ihop ett halvår tidigare, på samma ö. Bussen var packad och redo för avfärd. Jag hade ryggsäcken klar och lagt 100 dollar till den gemensamma reskassan.
   Nu stod Dulce där. Oskuldsfull, men med sin oerhört erotiska utstrålning. Fredskaravanen åkte iväg. Dulce och jag spenderade några vilda månader tillsammans. Längst bak i en buss, på toppen av en pyramid, i baksätet på en bil genom Mexico city, överallt fann vi varandra tätt omslingrade. Hon var kamasutra förkroppsligad. Hon var allt. Ända tills hon fick ett nytt utbrott. Hela Mexikos identitetskris tycktes rymmas i hennes undermedvetna.
   Det tog lika hastigt slut. Fredskaravanen befann sig nu någonstans i Honduras. Too late.

Men det fanns en annan ännu inte avslutad resa. En resa som fått nytt liv i skenet av några stearinljusstumpar på det halvt raserade hotellet på Cozumel i Karibiska havet.
   Resan till Indien som drog igång 1973 och sedan fortsatte jorden runt.
   Gamla anteckningar plockades fram. Fotografier fick nytt lyster. Datorn spann. Music from the coffeeland öste på i bakgrunden. Hemmabryggt vin gick åt. Kvällarna i vårt teaterhus fylldes av äventyren i fjärran östern. Motorhaveriet i Khyberpasset vid Tora Bora grottorna. De månader vi spenderade på Ramanand Ashram i Hardwar i Indien levde upp som vore det igår. Vad betydde egentligen de där frågorna som de saddhus vi lärt känna hade ställt för över trettio år sedan. ”Var kommer ni ifrån?  Var är ni på väg? Vilken är er uppgift i detta livet?”
   Det blev ingen resa till Eldslandet. Det blev en bok istället. Vi drog.