Annica Wennström

Redan som liten trollbands jag av berättande och historierna fick hellre vara bra än sanna. Det handlade ofta om förr, om bergtagningar, paltkok och kams. Det handlade om oförklarliga händelser i hemsökta hus och om att stilla blod och att se framtiden. Något som inte avspeglade sig i mina trevande försök att skriva noveller som mycket ung. Där var uttrycket socialrealism i ordets allra råaste bemärkelse. Det handlade om övergivenhet, sociala hierarkier och maktlöshet. Det handlade om att slå ur underläge. Att skriva visade sig vara ett bra sätt att förstå sig på tillvaron. Så här mitt i livet förstår jag att orden har varit alldeles livsnödvändiga och använda i ren självbevarelsedrift.

Som vuxen har magin från barndomen växt ihop med den där realismen som slipats av i kanterna. Det är ju så mycket som trots allt är märkvärdigt runt omkring oss. Man blir faktiskt brydd ibland. Där i mellanrummet mellan det fantastiska och det triviala uppehåller sig tillvaron. Det handlar ofta om kärlek, som de flesta berättelser gör, om den där kärleken som inte är så självklar som man önskar, och inte heller tillräcklig. Det handlar då och då om rotlöshet. Något jag tror förenar många av oss. Vi kan ha flyttat från land till stad, eller bytt kontinent, eller klass, vi har hur som helst tvingats hitta ett nytt hemma, ett nytt landskap, något nytt välkänt. Det gör oss lika i våra rädslor och i våra försvar. Och vi har alla förfäder som inte går med på att bli övergivna och som enträget försöker visa att de vill oss något. På ett eller annat sätt.

Lappskatteland - en familjesaga är en historia som jag har burit med mig hela mitt liv. Ibland har den legat vibrerande alldeles under ytan, ibland lagt sig tillfälligt till ro. Men den har alltid pockat på min uppmärksamhet och den har länge velat bli skriven. Den är på många sätt är en förhoppning om att kunna återuppväcka allt det som förpassats till glömskan.

Jag är född 1966 i Örnsköldsvik men uppvuxen i Holmsund, Västerbotten. Som en tredjedel i det som kom att bli pseudonymen och det gemensamma alter egot Emma Vall debuterade jag tillsammans med Maria Herngren och Eva Swedenmark med barnboken Flickan i medaljongen 1998. Sedan har det blivit fem deckare för vuxna och fyra för ungdomar. Tillsammans med Eva Swedenmark har jag också skrivit romanen Smultron och svek. Lappskatteland - en familjesaga är dock min debut på egen hand.

I "Svart kvark" skapas en intimitet mellan tiden och människorna som ger stark laddning i berättelsen. En Lacoste-tröja är inte bara en igenkänning. Det är tröjan som gymnasiets mest föraktade flicka sätter på sig för att förgäves försöka omgestalta sig själv till något rent och fint. [p]Slitningen mellan vad som är kön och vad som är klass i underordningen får obehagligt mycket liv. Annica Wennström lyckas ­gestalta de små, små variabler som aldrig syns i makroanalysen, men som är tunga att bära för den det gäller: den avgörande skillnaden på att genom arvsynd vara lägsta sortens arbetare, och att tillhöra dem som inom ramen för underordning har blivit nyktrare och rakare i ryggen för varje generation av hårt tillkämpad skötsamhet. "Svart kvark" är en riktigt fin roman som berättas fram genom undanglidande perspektiv och positioner. Från ­bymentalitetens mäktiga ryktesmaskin, från bröstkorgens hoppfullhet, genom dialog-dialekten och annat som människor görs av vid en viss tid, på en viss plats. Jag är glad att jag har läst den.
Malin Ullgren, DN