Maria Tapaninen

"Mitt första liv: 
I symbios med björkarna, granarna och vattendragen. De var mina lekkamrater, jag växte ihop med dem och deras rotsystem kom också att bli mitt. Än idag kan jag stå i en blandskog utan att man kan få syn på mig, utan att man kan urskilja mig från de andra träden som också växer där.   

Efter det första följde många andra liv.

En dag färdades jag över Bottenhavet med en liten resväska i handen till det ymniga riket Sverige. Det främmande språkets nya ord smakade inte bra i min mun så jag teg, länge, med mina två språk, som inte är släkt med varandra. Som inte liknar varandra ens i den grundläggande delningen i maskulint och feminint. Fortfarande kan jag inte riktigt göra skillnad mellan hon och han. 

Språken bråkade ständigt med varandra i mitt huvud trots att jag milt försökte tala dem till rätta. Till slut tröttnade jag på dessa slagsmål och gjorde kompost av dem. Slängde då och då överblivna ord i komposten och koncentrerade mig under tiden på att skapa bilder. Bilder behöver ju inte tala, de är som de är, talar för sig själva. Inte ens när jag ställde ut mina målningar behövde jag tala. Människor som tittade på dem berättade för mig om dem. Var och en var sin berättelse.  
   Under vardagliga tider blandade jag mig med andra, utbildade mig till bibliotekarie, arbetade i världens byar med många språk och många kulturer. 
   Utan att jag lagt märke till det hade komposten jäst färdigt och började koka. Ord sipprade fram, och jag blev tvungen att ta vara på dem, att samla dem och att sätta ihop dem till tecken, till bilder, till berättelser. Jag började mata det ena språket med det andra som en fågel som flyger fram och tillbaka och bär en och annan saftig mask i näbben. Ibland uppstår det stora hål där jag hämtat ord, och det kan ta sin tid innan något nytt börjar spira igen. 

På finska vågar jag inte skriva, där är ordens makt alltför stor. Med finska ord kan man som i Kalevala sjunga fast sina fiender i träskmarker eller förvandla till insekter eller döma dem som näcken att för evigt spela nakna vid någon kall flod...  Vänner kan man sjunga fram även om de är döda. Och behöver de nära och kära försvara sig eller fly är det lätt att ge dem vingar eller ge dem en skepnad av hjort eller lejon.  
   När jag skriver, använder jag orden till det jag bäst känner till: små platser, de små platsernas människor i stora landskap.  

Mina systrar Vid lärkvatten är Den äldre(första) storasystern, Den yngre (andra) storasystern, Den äldre(första) mellansystern, Den yngre(andra) mellansystern, Den äldre(första) lillasystern, Den yngre(andra) lillasystern och Den blåa systern.
   De unga systrarna lever vid en grumlig sjö, i en ålderdomlig by, omgivna av två religioner med var sin kyrka, den lutheranska och den rysk-ortodoxa, flera präster, döda själar och kvarblivna ryssar. Deras värld är kollektiv och drömlik. De lever i samspel med naturen, som ger dem både fysisk och psykisk näring. I deras närhet lever många säregna individer."

Ur Svensk Bokhandel © Maria Tapaninen 2003