Eva-Stina Byggmästar aktuell med ny diktsamling: "kärlek är alltid politik"

Hon har blivit rikligt prisbelönad för sin omisskännliga poesi. Nu är den finlandsvenska poeten Eva-Stina Byggmästar tillbaka med en ny diktsamling. Vill du kyssa en rebell? är en gnistrande och lekfull hyllning till livet och kärleken. Här berättar hon själv om hur det är att skriva om kärlek och om varför det är motorsågar på omslaget.

Du säger att den här boken är mera djärv än dina tidigare diktsamlingar – varför?

– Den hör väl till en av de djärvare. Kanske jag bara har insett hur farligt det är att skriva om kärlek, att alla kärlekar inte är lika mycket värda. Jag har väl varit otroligt naiv. Verkar som man måste vara ganska naiv om man ska skriva och göra konst – man måste tro på att det finns något gott i människan, att det finns hopp, en mening med universum och allting. En retorisk fråga: finns det något så farligt att skriva om som kärlek – att skriva om kärleken, om jämlikhet, om rättvisa och alla folks förbrödring, om frihet, och mot kvinnohat, mot alla former av rasism. Se nu bara på Ryssland, där har de tänt bokbålen igen och vilka böcker är det som gallras ut ur biblioteken och brinner? Allt som går stick i stäv med den mest brutala formen av patriarkala och maktfullkomliga och cyniska samhällsstrukturer. Skulle jag gett ut den här boken i Ryssland idag, skulle du fått komma och hälsa på mig på fängelset.

Foto: Alexandra Harald

Kärleken – hur svårt och galet är det att skriva om den?

– Det är den ultimata utmaningen. Sätt sedan ribban på att göra det med så få ord som möjligt, så klassiskt, tidlöst och arkaiskt som möjligt, då är det nog bara smörsångare och heliga dårar som ger sig i kast med den ekvationen. Jag har sneglat på filosofin hela livet, att kanske sen ska jag bli en riktig filosof med akademiska betyg och allt. Men om och om igen inser jag hur dålig talang för långrandiga, systematiska utläggningar jag har. Det korta och kärnfulla, det instinktiva, insiktsfulla och intuitiva utgör min begåvning, så varför inte ta vara på den. Jag gillade inte böcker som barn – har dyslexi – jag ville bli konstnär och gick faktiskt i konstskola i tre år men poesin tog fort överhanden. Efterhand har jag upptäckt att poesin är en mellanform, man målar med ord, på ett högst påtagligt och konkret sätt. Mina dikter är ju ganska långt baserade på ett bildseende – det är bilder som bara tar en omväg via bokstäverna och språkcentrat.

Kort sagt, jag försöker att skriva så universellt och opersonligt som det bara går så att alla ska kunna identifiera sig. Men om någon råkar veta att jag är homosexuell så blir mina dikter och mina böcker strax en het potatis. Fast å andra sidan vet jag att jag ger en röst för de som inte har någon. Det här handlar om mer än mig. Jag är här för att trösta, det finns de som behöver det jag har att säga. En bok är större än författaren, en dikt större än poeten. Det handlar i slutändan om vilket slags samhälle vi ska ha. På det sättet är kärlek alltid politik.

Varför skriver du? (Du sade något så här, ett fantastiskt citat: "Det bästa jag hittar i min ensamhet ger jag tillbaka till världen". Men du kanske har ett annat svar nu).

– Nä, jag har samma svar. Vi tar det, det är sant och kort och klart.

Det bästa jag hittar i min ensamhet ger jag tillbaka till världen. Visst hittar och hämtar jag en del stoff till dikterna ut mitt eget liv men det mesta av allt handlar det om att dramatisera och dra en idé till sin spets, om att dagdrömma och fantisera ihop något som håller, figurer som får liv och börjar agera, att få fram ett budskap. Kort sagt det är en fars, ett narrspel, teater, opera. Jag målar kulisser, syr kostymer, samlar rekvisita, skriver repliker, regisserar, rollbesätter. Ibland tänker jag att jag är mer en teaterråtta än en poet, somliga dagar är det faktiskt lite oklart var gränsen går.

Vi ser en motorsåg på omslaget – varför, och vad är ditt förhållande till motorsågar?

– Utan att spoila för mycket finns en dikt i den nya boken där en motorsåg figurerar. Jag samlar på motorsågar, tycker de är gulliga och praktiska, lite som jag själv med andra ord. Sorry, tänker inte berätta hur många motorsågar jag har. Jag gillar doften av ved och timmer, älskar träd och trä, eld, skog, glesbygd och landsbygd väldigt mycket. Jag är nog så långt borta från begreppet "litteraturstudent i Berlin" man kan komma. I fall jag inte kan fortsätta arbeta som poet längre eller utbilda mig till filosof, så ligger väl skogshuggare närmast.

Ur boken

ikväll har jag ingen aning om var

jag kommer att vila mitt huvud

och det gör mig fullkomligt lugn –

vet bara att jag är på väg

alla gator, vägar, stigar

och kartor leder

till dig

Sagt om tidigare böcker

Om Nattmusik för dagsländor (2019):

"Jag är stum av beundran inför hur sofistikerat Byggmästar använder dessa slitna bilder: hur hon fyller dem med mening på nytt, och hur hon, som en samtida Petrarca, flätar samman sin egenart med kärlekens historiska språk. Det är helt enkelt lysande." Dagens nyheter

"I Nattmusik för dagsländor skriver Byggmästar så som jag inte trodde det var möjligt att skriva dikter längre. Samtidigt är det omisskännligt byggmästerligt. Magiskt, helt enkelt." Sydsvenskan

"Byggmästar har lagt ännu en del till ett grundat författarskap, alltid i utveckling." Borås Tidning

"Eva-Stina Byggmästar väljer det allra mest klassiska, slitna greppet i kärlekspoesi – det kärlekskranka jaget som talar till det frånvarande duet. Men herregud, som hon gör det! Jag vet inte ens hur jag ska beskriva hennes mångbottnat intelligenta och samtidigt så enkelt klara dikter; varje gång jag försöker skriva en mening om den här poesin, vill jag egentligen bara läsa den, igen och igen." Västerbottens-Kuriren

"Byggmästar förlänar ett magiskt skimmer inte bara åt naturen utan också åt kärlekssorgen." Skånska Dagbladet