Solvej Balle: "Men hur det känns egentligen? Oroväckande och ganska fantastiskt."

Några år efter en uppmärksammad debut 1986 försvann Solvej Balle från den danska litteraturscenen. Trettio år senare gjorde hon en sensationell återkomst med en planerad septologi – Om uträkning av omfång. Solvej Balle har belönats med Nordiska rådets litteraturpris och senast Kritikerprisen. De efterlängtade fjärde och femte delarna i septologin utkommer i svensk översättning av Ninni Holmqvist 29 juli respektive 7 november.

Vad var roligast och svårast med att skriva dem?

De två böckerna är skrivna under helt olika förutsättningar. Bok 4 skrev jag innan Nordiska rådets litteraturpris så då var det mer lugnt omkring mig. Bok 5 var det inte så och då fick jag försöka hitta skrivperioder som var koncentrerade.

Det roligaste med båda böckerna var nog den gemenskap som Tara blir en del av. En sorts öppen och konfliktfri gemenskap med andra som fastnat i tiden – de människor som nu träffar varandra har varit ensamma så länge att de betraktar en person med samma erfarenhet som en gåva. Och det finns inte många externa krav som driver dem. Så jag fick uppleva ett gäng människor i en ganska fri och glad gemenskap. Det var uppfriskande.

Det svåraste var nog mot slutet av bok 5, då jag hade en känsla av att det här inte kommer att fungera alls. Jag visste att det skulle bli svårt, och det var det. De som lever i den 18 november har börjat med naturvetenskap vilket gjorde att jag fick försöka hitta en balans mellan ”riktig” kunskap och fiktion.

Vid ett tillfälle hade jag en känsla av att det här inte var litteratur, och det var inte bra, och det var varken kunskap eller tänkande. Men jag var så småningom tvungen att inse att det var precis dit jag skulle – som att befinna sig på ett kladdigt dansgolv, där man inte kan dansa alls, utan får nöja sig med att lyssna på den konstiga musiken.

Tara Selter har varit fången i den 18 november i 1892 dagar – kommer du någonsin släppa henne fri?

Jag ska inte säga för mycket men jag sitter med bok 6 nu och det är fortfarande den artonde – sorry. Jag försöker hjälpa henne så mycket jag kan. Men släppa henne fri? Kan man inte säga att hon redan har ganska så stor frihet i den 18 november? Vi andra är ju bundna till en tid, som hela tiden levererar en ny dag, som vi måste förhålla oss till. Det kan vara både bra och dåligt.

Dina böcker har sålts till 23 länder, och nu kommer de på engelska – hur känns det?

Det känns konstigt, för jag ser det som att det är en bok som inte är färdig, så jag förstår inte riktigt att någon vågar ge ut den. När jag gav ut den första boken i Danmark hade jag en föreställning om att jag nog skulle få sitta ifred tills jag var lite längre fram i projektet, men av någon anledning fick det jag skrivit mycket uppmärksamhet.

När det sedan såldes till Norge, och senare till Tyskland och Sverige, blev jag lite orolig, för jag visste själv att böckerna skulle bli ganska annorlunda – och konstiga – och tänk om folk skulle tycka att de kommande delarna var hemska. Jag tyckte lite synd om förlagen, men än så länge verkar de inte ha ångrat sig.

Jag har försökt bli översatt till ett antal språk tidigare, men hade en känsla av att det jag skrev var lite för udda. Därför är det fantastiskt att känna att det jag suttit med i så många år får genklang hos andra. Jag visste trots allt inte om det fanns andra än jag själv som skulle tycka att detta var intressant.

Men hur det känns egentligen? Oroväckande och ganska fantastiskt. När jag känner att det är för läskigt intalar jag mig att det trots allt bara är en bok. Det finns många av dem.

Vad ska du göra den 18 november 2024?

Det är inte helt spikat ännu men jag tror att jag kommer vara i Storbritannien. Jag ska också till Spanien och Holland. Men var jag är just den artonde är inte helt klart. Jag har i all alla fall beslutat mig för att inte resa under själva datumet.

Sist jag gjorde det blev det kaos: först blev mitt nattåg inställt och jag fick vänta till dagen därpå, och sedan körde vi på ett vildsvin i en tysk skog. I år hoppas jag att jag kan sitta någonstans och dricka kaffe.

Om uträkning av omfang 4

Det känns som om vi har gått på varsin stig i samma skog. Att vi gick vilse och att vi gjorde det var för sig, men vi var inte ensamma om att gå vilse för de andra gick på stigarna runt omkring och vi har hittat fram till en glänta och då ser vi att vi delar både skog och glänta. Man tror att det börjar när man möts men våra historier var redan sammanflätade.